hostell livet

1.2. che lagarto paraty 3. daniele 4. sebastian och jag (visst liknar han lite på calvin harris?) 5.6. husband och chill 7. mina två brasilienska vänner vars namn var på portugisiska och svåra att uttala, de pratade portu med mig, jag svarade på spanska, gick hur bra som helst

Idag har mina jätteroliga roomies farit iväg. Allihopa. Ana från Argentina (som jobbar på Wärtsilä), Sebastian från Tyskland, Daniele från Italien och de två brasilenska flickorna från Sao Paulo. Alltså jag stormtrivs på hostellen. Har nu senast bott på två lite mindre kedjor som finns här i trakten; Che Lagarto och El Misti. Jag är verkligen supernöjd. Kan ni fatta att jag, pedanten själv, inte stör mig på att hela rummet är stökigt av kläder och backpacks. Så länge ingen lägger sina saker på min prydligt bäddade säng, haha.

Det absolut bästa är ju att jag får träffa så många otroligt härliga människor med öppna sinnen och andra som reser ensamma. Varje gång jag lämnar ett hostell undrar jag om kommer träffa lika härliga människor på nästa ställe. Känns ju nästan omöjligt men ack, varje gång jag trillar in någonstans så får jag nya vänner. Detta är helt klart längsta tiden jag bott på hostell. Nästan knappa två veckor, men jag tror nog nästa 2-3 veckors semester får bli med ryggsäck och hostell det med. För det första kan man resa runt till så många olika ställen, för det andra så träffar man så mycket bra folk. Här på Che Lagarto ordnar de middag varje kväll, för 20 R, typ 7 euro, får man middag och en drink. Nu under veckoslutet hade de livebänd så vi har verkligen haft det helt otroligt skoj. Jag har ju dessutom kallats för birthday girl sen i fredags av mina fellow travellers. Hihi. Men det senaste som jag fick höra igår toppar nog allt: The queen of Unicorns. Jag dör. Så sött. Kanske jag nämnde det redan men min lilla plastleksak heter ju nuförtiden Derrick, the travelling unicorn.

Tillbaka till det jag började med. Mina roomies reste alla vidare imorse så idag har jag chillat på stranden. Sedan vid den lilla pool vid har. Småsnackat med den äldre bartendern som börjar få några år på nacken. Han är från Sao Paulo och han berättade hur han som tonåring med dreadlocks plankade på tåget till centrum för att åka skateboard när mamma hans trodde han var i skolan. Varje människa man träffar här har något intressant att berätta.

Någon sa till mig, när jag berättade att jag efter jul ska tillbaka till det verkliga livet och söka jobb, att det inte är det verkliga livet. Det bara är sådant vi måste göra. Det är nu vi lever. Lever det verkliga livet...

Nu ska jag ta en liten napp tror jag. Ha det bra sötnosar. PUSS