vissa dagar

Vissa dagar, som en här i förra veckan när jag var jätte trött och upprörd över att dna-killarna var super besserwissande idioter när jag lämnade in telefonen på service, så måste man bara få gråta. Jag blev en sån lipsill. Jag vet inte varför. Sedan beslöt jag mig för att gråta över precis allt. Över skolstressen och annat som gör mig upprörd. Det var på med Lana del Rey å liknande emotionella melodier, ner under täcket och tycka synd om mig själv. Det låter kanske konstigt och martyr att göra så, men gud så bra det kändes efteråt. Rena rama terapin. Vem behöver psykolog när man kan lyssna på musik och tycka synd om sig själv en stund istället? Å andra sidan har jag alltid fängslats av människan och har aldrig besökt en hjärnskrynklare och är ju sjukt nyfiken på vad de gör. Rent praktiskt. Skulle vara intressant att jobba som psykolog. Själv gillar jag bättre att prata än lyssna så tror nog det aldrig skulle vara en karriär för mig. Varför kände jag ett behov av att överhuvudtaget skriva det här. Jag vet inte. Kanske någon av er känner er stressade och skulle behöva en liten tycka-synd-om-er-själva-stund, och då kom jag här med tipsen what to do :) En del av mig ville också lyfta fram att trots att jag ofta studsar runt som ett lyckopiller utan ett problem i världen så blir jag också nedstämd ibland. Det är helt okej att vara det också. Vet ni, ingen är perfekt. De som sedan aldrig kan erkänna när det är dåligt eller när allt inte är toppen och superduper kul så har garanterat de största problemen. Ni vet de där människorna som skapar luftslott med liv som utåt är helt perfekta. De går olyckliga till sömns oftare än vi andra. Det är jag ganska säker på. De dör säkert inombords av allt falskt deras liv vilar på. Klart med klagomurs-prat för denna vecka. Nu ska vi vara glada och njuta av den antågande våren. Natipuss!