embracing my inner wild child

Holla! Nu sitter jag på en 10 timmars buss och eftersom att det är wifi ombord tänkte jag klottra ner några tankar medan ett avsnitt av Game of Thrones laddar. Jag känner att detta resande tar fram barnet i mig. Inget jobb och inga rutiner kanske är en bidragande faktor. Inget man måste vara. Inga smink. Ingen press. Jag minns när jag var fjorton och vår jumppalärare tyckte jag var galen. Jag var aldrig bra på ishockey, och inte speciellt bra på att bromsa heller, så det hände väl att jag nångång har slängt mig på isen och glidit fram på mage för att stoppa ett mål. Eller kanske bara för att komma fram till pucken, eller vi hade väl en tennisboll. Iallafall. Den flickan jag varit som hoppat upp och ner i vågorna utomlands, klättrat i träd och upp på stenar, haft grodor i munnen bara för att vara modig... Den där flickan på stenkullsvägen som målade sig grå med leran i diket och gick på upptäcksfärd för att hitta gamla ruckel och leka arkeolog är tillbaka. Eller en del av henne är tillbaka, och jag älskar det. Jag hoppas jag aldrig glömmer att vara ett barn igen. Kanske det är livet ute i fina landskap och i naturen som fått henne tillbaka. Jag vet inte men jag är glad att hon dykt upp.

Igår när vi var till vattenfallen och hoppade ner för klipporna och plaskade runt kände jag mig verkligen som ett litet olydigt barn, kanske eftersom det var förbjudet att simma och hoppa i top poolen. Men det var som ett litet paradis. En oas. En oas där jag flöt runt i vattnet glömde världen utanför. Jag kände mig totalt bekymmerslös. Inte för att jag är den bekymmerliga typen men, ni förstår vad jag menar. Jag bubblar vidare här i min resebubbla och livet hemma känns långt borta. Samtidigt ska det bli kul att komma hem igen också. Jag har en plan. Eller sådär halvt. Bästa planen är väl att inte ha någon plan alls.

Har varit i kontakt med nära och kära där hemma och vissa är speciellt i mina tankar just nu. Älskar er.