I had nothing to offer anybody except my own confusion - Jack Kerouac

Friheten på vägen

Jag gillar Jack Kerouacs citat. Speciellt de från boken on the road. Att åka runt på resande fot är verkligen en frihet. Det ger dig frihet. Du träffar nya människor och lär dig nya saker. Du ser saker du aldrig sett förut, kanske upplever du något för första gången med. De andra på vägen är likasinnande och förstår dig. Samtidigt varar inget. De vänner du får reser vidare. Du reser vidare. Den där tryggheten hos en familj finns inte. Inte när du reser ensam. Du hinner inte umgås så pass länge med folk att de verkligen skulle lära känna dig på alla plan. Å andra sidan lär du känna folk så mycket snabbare här, på vägen. Vänner som reser tillsammans kommer ibland hem med en svalare relation. Inte alltid men ibland. Vägen tar också fram jobbiga sidor inom oss. Jag gillar ändå livet på vägen. Nomadlivet. Äventyret i att inte veta vad som komma skall. Allt är nytt. Spännande. Samtidigt kommer det vara skönt att komma hem till tryggheten. Alla de där ytliga problemen man hade innan resan känns inte lika stora längre.

Jag träffade en fransman i öknen. Vi pratade mycket. Om hur sydamerikanerna skrattar åt våra stressiga och ambitiösa liv. Vi uppskattar deras avslappnade livsstil.. Att målet med livet är njutning är ju en fin tanke, men européer som vi är sade vi båda att allt har sin tid. Lite enkelt liv och avslappning är gott men som livsstil blir den ju på gränsen till lat. Jag tänker på de jag såg som bara jobbade och på fritiden var höga, drack öl och njöt av livet. Ingen som helst drivkraft att ta sig framåt, eller bakåt, i livet. Kanske okej för en stund men någonstans måste man ju vilja utvecklas. Det borde väl vara en mänsklig drift; att ständigt vilja utvecklas? Att vara nyfiken? Eller?

Jag funderar mycket. Grubblar. Samtidigt kan jag vara väldigt spontan med, och ibland för mycket förlita mig på känslor. Jag försöker här ute på vägen hitta min balans. Jag kan tänka på vad som händer hemma, men inte mer än så. Grubblerier över ting man inte kan påverka är onödiga grubblerier. Kanske alla grubblerier är onödiga. Jag tror iallafall att en balans börjar slå rot inom mig. Jag är inte lika stressad som jag var under de första veckorna... Bussarna går när de går. Dagen blir som den blir. Ingen orsak att bli upprörd om planerna inte hålls. Jag ser det, mina förstärkta nerver, som något positivt.

Jag är en stark anhängare av den buddhistiska filosofin. Jag, marknadsföraren, kan helt och hållet skriva under att livet är ett lidande för att vi alltid vill ha mer. Begär och girighet är nog grunden till olyckliga känslor. Därför tror jag alla skulle må bra av att komma iväg ibland. Känner du att ditt liv skulle vara bättre med en dyrare bil eller ett större hus eller mer pengar: ta en tur någon annanstans och du kanske inte känner samma behov när du kommer hem igen. Detta till trots, att jag tror att begären gör oss olyckliga, kanske jag kommer jobba med att skapa begär. Men det är en annan femma. Jag har funderat mycket på livsfrågor här på resan. Kanske eftersom jag läste boken Life of Pi. Kanske för att den där amerikanska missionären jag träffade inte riktigt gillade mina tankar om religion. Jag sa till honom att jag tycker lite som Pi att man kan hitta något gott överallt. Att det handlar om vad du har i ditt hjärta mer än religion eller gud. Han verkade tycka att man som kristen MÅSTE vända sig till Bibeln för att finna vägledning. Bah. Jag tror man hittar mycket fint med hjälp av moral och genom att följa sitt hjärta och behandla sina medmänniskor med ett mjukt hjärta. Det behöver jag ingen gammal bok till. Efter att läst Pi boken, som jag rekommenderar varmt till alla, så har jag tänkte mycket på tro. Dock inte kommit fram till något annat än att jag tror på något. Att allt har en mening. På karma. Jag kallar det inte gud men om man vill kanske man kunde det. Jag tror jag har en själ och vill inte tro att när jag dör så blåses mitt liv ut som ett stearinljus i vinden...

Kanske ni undrar hur soulsearchandet fortskrider? Jo det går bra. Jag har faktiskt börjat tycka att livet efter studierna inte kommer kännas allt för farligt längre. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Tankarna bara skenar iväg. Ta hand om er, vi hörs. Pusshej... Ja kanske jag i nästa inlägg ska berätta vad jag pysslar med :)